Intryck från en fantastisk resa

Jag är nyss hemkommen från en fantastisk resa. Nä, jag har inte varit på någon Söderhavsstrand eller något lyxigt hotell. Jag har varit på lägerresa konfirmandgruppen i vår kyrka. 12 tonåringar, 7 ledare/föräldrar och en reseledare/chaufför från SAM-hjälp i Jönköping. Och det var inget vanligt konfa-läger heller. Vi åkte till Daugavpils som är Lettlands näst största stad och som ligger ganska nära gränsen till Vitryssland. Väl hemma igen är huvudet fullt av intryck och minnesbilder. Här kommer några av dem:

Ett rum fullt av barn i varierande åldrar som glatt slevar i sig maten vid församlingens matbespisning, i ett ruffigt kvarter av stan. Barn som sedan får med sig en rejäl matkasse hem så att familjen ska klara sig över helgen.

En liten pojke som med lysande ögon högtidligt packar upp en leksakstraktor han just har fått.

En mor som förklarar att det inte är någon skam att vara fattig. Att hon är tacksam över det hon faktiskt har; tak över huvudet, sex fina barn och en trädgård där hon kan odla grönsaker och låta barnen leka.

En annan mor till 11 barn (4 kvar hemma) som är glad över att hon nu fått ett hus där väggar och tak är hela. Som bjuder in oss allihop i sitt lilla, lilla hus utan rinnande vatten och med elledningar sen 50-talet. Som delar ut fruktkola åt alla. Som sen kramar min dotter, förtjust deklarerar att hon är sååå vacker och gärna får stanna där.

En familj med 13 barn i två rum och ett gammaldags kök med vedeldad spis. Häst och vagn att ta sig fram med och ett fallfärdigt utedass i trädgården. Som lever på ca 500 euro i månaden och där föräldrarna inte längre lägger sina slantar på alkohol.

Sängar på rad, fint bäddade med lakan och extra filtar åt en skara svenskar som kommit resande för att kanske få en del nya insikter.

En lägergård som börjar vakna ur vintersömnen och väntar på att ta emot barn och ungdomar som behöver få en paus från vardagen och fattigdomen. Som behöver få leka. Som behöver vuxna som orkar. Som behöver Jesus. Alltihop får de där, en liten stund i alla fall.

Ett gäng varmhjärtade vanliga tonåringar som för första gången får möta nöd. Som önskar att de kunde hjälpa till på något bra sätt. Som inser på riktigt att livet inte är rättvist. Som är lite annorlunda när de kommer hem än när de åkte iväg.

För mig blev resan också en påminnelse om att när allt kommer till kritan så är vi alla människor. Vi är lika fast olika. De människor vi på olika sätt försöker hjälpa, är som jag, kunde ha varit jag. På något sätt känns det lättare både att ge hjälp och ta emot hjälp med den insikten. Att stå på den ena eller andra sidan gör mig varken underlägsen eller överlägsen. Vi är syskon.

De barn jag möter i mitt arbete och i min vardag är också som jag. Människor. Älskade av Gud själv. Lite mindre och yngre än jag, men varken överlägsna eller underlägsna. Vi är syskon.