Hindra dem inte

Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. (Markus 10:14).

Hur många gånger har man inte både hört och läst den texten… säkert tusen gånger! Och varje gång dyker tanken upp: Vilka puckon! Att de inte fattade bättre, de där lärjungarna. Klart barnen ska få komma till Jesus! What´s the problem? Skönt att vi vet bättre nu för tiden.

Eller… ?

Med handen på hjärtat, finns det inte fortfarande sådant vi vuxna ”har för oss” som står i vägen? Attityder, former, invanda mönster, tankesätt, föreställningar…  som utan att vi alltid är medvetna om det skapar osynliga hinder.

Det är befriande att åka på läger med barn. Mötet med Jesus blir så mycket enklare på något vis. På andakter och kvällssamlingar är det liksom bara raka vägen, inga vuxen-krussiduller att ta hänsyn till. Och barn gör upplevelser tillsammans med Gud och varandra – på riktigt.  Kanske händer det för att vi ledare medvetet gör det enkelt att komma till Jesus? Vi ställer barnen i fokus och visar att de är viktiga – för oss och för Gud. Eller också är det helt enkelt Gud som ser deras längtan och gör nåt – oss förutan? Och inget står i vägen.

Om livet med Jesus ska vara värt att bygga vidare på upp i tonåren och in i vuxenlivet, måste det få bli på riktigt. Barn och unga måste få chansen att möta Jesus för den han är, precis som barnen på ängen. Få chansen att bygga en relation, höra honom tala, få vara med att göra det Jesus vill, känna att livet med Jesus är ”the real thing” – för mig här och nu.

Idag finns det så många barn i Sverige som inte ens har en aning om att Jesus finns. Hur hjälper vi dem att hitta fram? Vilka hinder behöver röjas undan för att de ens ska få syn på Jesus? Vad kan vi som kyrkor och församlingar göra för att visa att Jesus finns? Behöver vi tänka om och tänka nytt för att bana väg? Ja, det tror jag vi behöver!

Jag tänker att vi har en resa att göra på detta område. Vi behöver hjälpas åt att jämna vägen för att Sveriges barn ska få höra om och lära känna den Gud som älskar dem och vill dem.

Susanne Olofsson